Bredvid mig står en tjej och säger till sin kompis: “Asså för 6 år sedan spelade hon i Folkets Park. Gratis. Och ingen visste vem hon var.”
Tankarna for till den där lilla lokalen på Dunkers Kulturhus i Helsingborg där jag såg en spelning med Laleh för en sådär 6 eller 7 år sedan. Det var mycket scenrök och rörelser med händerna kommer jag ihåg. När jag i julikvällen iakttar hennes rörelsemönster tror jag bestämt att hon målar musiken inom sig med fingrarna.
Om jag ska vara helt ärlig så var Timbuktu och Damns närvaro som förband avgörande i mitt val att gå på konserten på Sofiero denna ljuva julikväll. Men Laleh är grym. Det gör bara sådär lite för ont i hjärtat när jag hör toner ur “Some Die Young” på oväntade platser och även i kväll. Inte så mycket av sorg som av glädje. För livet. Kanske stämmer det också hos några av de tusentals människor omkring mig som sjunger med.
Soliga hälsningar från Helsingborg!
Sara